När Ebba föddes


Vårt andra barn var beräknat enligt ultraljud att födas den 1 September 2005 men jag hade en vag aning om att det kanske skulle bli tidigare än så. Storebror Emil gjorde entre en vecka före bf och jag hade ganska mycket sammandragningar sista tiden. Kvällen den 23/8 hade jag en olustig känsla i hela kroppen, inga värkar eller något sådant, möjligen lite molande mensvärk men det var mer en känsla av att något var på gång i kroppen. Det var precis som jag kände på mig att snart blir det bebis..

Morgonen den 24/8 (8 dagar före BF) vaknade jag med värkar, klockan var då strax efter 07 på morgonen. Värkarna kom direkt med 5 minuters mellanrum men var fullt hanterbara. Meddelade Micke att jag hade värkar och eftersom det redan nu var 5 min mellan så ringde vi direkt till Emils farmor och farfar som skulle vara barnvakt. Micke och jag åt frukost tillsammans och värkarna kom hela tiden med samma mellanrum. Passade på att packa det som saknades i bb-väskan och skrev ett inlägg på ett forum där jag brukar skriva.

När svärföräldrarna kommit hem till oss började värkarna komma mer och mer sällan. Det kunde gå 20 minuter, en halvtimme etc men värkarna som kom var istället ganska smärtsamma och långa. Eftersom man lärt sig att man ska ha regelbundet värkarbete och tätt mellan värkarna så kändes det lite deppigt, det kanske bara var övning inför förlossningen tänkte jag, kanske blir det bebis till kvällen.. efter lite funderande bestämde sig Micke för att åka och jobba en stund, jag skulle ringa ifall värkarna började komma tätare igen.

Värkarna fortsatte att komma glest och vi umgicks med farmor och farfar, läste böcker och lekte. Strax innan 11 fixade jag en enkel lunch åt sonen och det var då det brakade loss. Plötsligt kom tre fruktansvärt intensiva värkar inom loppet av 10 minuter, när den tredje värken gick över kom ett kraftigt illamående över mig och jag fick springa in på toaletten och kräkas. Då jag visste att man brukar kunna bli illamående när barnet passerar spinae (ett särskilt ställe i bäckenet) förstod jag också att det var bråttom så jag ringde Micke som begav sig hemåt på en gång. Han hade inte kunnat koncentrera sig på jobbet utan hade istället åkt till sin syster en stund. Han slängde snabbt i sig en kopp kaffe och begav sig hemåt.

Micke kom hem och vi gjorde oss iordning för att åka, svärfar erbjöd sig att följa med för att kunna köra hem bilen från sjukhuset (dyrt att parkera där). Mina värkar kom nu regelbundet men inte speciellt tätt, dock var de väldigt intensiva och smärtsamma. Jag bestämde mig för att sitta i baksätet där jag hade lite mer plats att röra mig på, jag kom ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att sitta fastspänd i framsätet när vi åkte till BB förra gången, när Emil var på väg.

11:30 rullade vi enligt svärmor iväg från Farsta. På väg in mot stan fick jag ett par kraftiga och jobbiga värkar, den tredje kom precis när vi kört in på södermalm och övergick på slutet i krystvärk. Jag kunde samtidigt med detta känna barnet glida neråt och blev ganska rädd, jag såg väl framför mig hur barnet ramlade ut på golvet bakom förarstolen, så jag skrek antagligen något där i baksätet. Micke satte i alla fall världens fart och gasade förbi både rödljus och spärrlinjer bort mot sjukhuset (sös). Väl framme vid förlossningen hoppar Micke ur bilen och springer in och ropar att nu är det nödläge, varvid de springer ut med en bår. Under tiden har jag fått upp bildörren och nästintill ramlat ut på asfalten där jag står på alla fyra och inte kommer någonstans. Kunde inte gå vid det här laget, hade mycket intensiva krystvärkar. När de är framme vid mig med båren går vattnet. Sedan vill jag minnas att de lyfte upp mig på båren, tror inte jag kunde resa mig själv.

De rullar mig genom sjukhuset och in i en hiss och vidare till ett förlossningsrum. Under tiden ropar de till mig att andas istället för att krysta. Någon håller emot huvudet där bak. Jag andas för glatta livet men det är mycket svårt att stå emot krystkänslan som verkligen tar hela min kropp i besittning. Framme på rummet flyttas jag över till en säng och byxorna åker av. Ja här är en bebis som vill komma ut säger någon. Jag upplever i det här läget något som är nära panik, det trycker på något så fruktansvärt så det finns inga ord för att beskriva hur det känns. Jag vet att så fort barnet är ute så slutar det göra ont så jag tar i allt vad jag orkar. Har du värk nu? ropar någon men jag känner bara "skit samma, nu ska ungen ut" så jag trycker på. Micke tror att det var tre krystvärkar tills hon föddes men jag har ingen aning, det kändes bara som en enda lång krystvärk för mig.

Rätt var det är så är hon ute och all smärta är som bortblåst. Så underbart skönt! Vi har fått en fin liten tjej konstaterar Micke och ringer sig pappa som inte ens hunnit hem med bilen utan befinner sig i höjd med globen :-)

Vår dotter föddes 11:43, tretton minuter efter att vi åka från Farsta. Trots att det gick så fort och trots att jag krystade som bara den så hade jag inte gått sönder någonting den här gången och slapp sys. Kände mig väldigt pigg och fräsch efteråt och mådde jättebra. Det enda som var jobbigt var eftervärkarna (när livmodern ska dra ihop sig till sin vanliga storlek), fy vad ont det gjorde. Det var som riktiga förlossningsvärkar.

Nu drygt tre veckor efter Ebbas födelse känner jag mig precis som vanligt fysiskt och mår jättebra. Är väldigt nöjd med min förlossning och fick precis som när Emil föddes ett jättefint bemötande på Södersjukhuset, både på BB och på förlossningen. Är glad över att vi han in på sjukhuset och att Ebba slapp komma i bilen, tänker ibland på vad som hade hänt om vi varit hemma några minuter till eller om det hade varit trafikstockning på väg in till stan..

Alldeles nyfödd