Dagen då Emil kom till världen


Emil var beräknad enligt ultraljudet att komma till världen på julafton 2003, inte helt lyckat tyckte de blivande föräldrarna och hoppades på att få gå över tiden så att bebisen skulle komma i början av Januari istället. Faktum är att de var riktigt säkra på att de skulle få det, för "alla" förstföderskor går ju över tiden och när vi frågade runt bland släkt och vänner så verkade det som de flesta gått över tiden med första barnet.

Det började kvällen den 16:e december runt klockan tio på kvällen.
Micke och jag satt hemma hos hans syster med sambo och pusslade när jag kände en sammandragning som var lite annorlunda. Den gjorde nämligen ont och det hade inte mina sammandragningar gjort tidigare.

Blev inte allt för orolig av detta eftersom jag har icke-onda sammandragningar mer eller mindre under halva min graviditet.

Sprickfärdig emil-mageKände ytterligare en eller två sammandragningar som kändes ungefär som mensvärk på vägen hem men sade ingenting eftersom jag var övertygad om att det var förvärkar. Barnet skulle ju inte komma ännu på minst en vecka och att föda innan utsatt datum, det fanns inte ens i min värld. Förstföderskor går ju "alltid" över tiden..

Väl hemma hoppar vi i säng ganska snart och medans Micke slumrar in ligger jag och känner mig allmänt olustig och kan inte alls sova. Mensvärks-sammandragningarna fortsätter och gör mer och mer ont. Jag går upp ur sängen och sätter mig framför datorn en stund. Efter ett tag kan jag inte sitta stilla när värkarna kommer utan måste röra på mig och andas koncentrerat (in genom näsan ut genom munnen).

Jag ringer förlossningen när jag inser att det här är nog på riktigt i alla fall och får tipset att duscha en stund och spola vatten på magen under värkarna. Jag ställer mig i duschen och då är klockan ungefär 01:30. En halvtimme senare står jag inte ut i duschen, värkarna gör väldigt ont och kommer tätt (2-3 minuter mellan) så jag torkar mig och ska precis krypa ner i sängen till Micke för att väcka honom lite försiktigt och berätta att han nog ska bli pappa då det knäpper till i magen och vattnet går. I panik sliter jag undan lakanet för att rädda madrassen och så vaknar alltså den blivande barnafadern. Han blev något skärrad!
Klockan var nu 02 på natten.

Micke duschar lite snabbt medans jag försöker mig ta igenom värkarna som blev ännu intensivare efter att vattnet gått. Det gör väldigt ont och jag vet knappt vad jag ska ta mig till utan vankar omkring och försöker andas långsamt när värkarna kommer samtidigt som jag står böjd över en stol. Tack och lov för att det kommer en paus mellan varje värk tänker jag.

Ringer förlossningen och berättar att vattnet gått och de säger att jag får bestämma själv om jag vill komma in direkt eller om jag vill vänta lite. Dock måste jag komma på en gång om vattnet ser missfärgat ut men det är klart och fint. När Micke duschat klart och jag genomlidigt några grymma värkar till ringer vi och berättar att vi tänker komma in. Micke hämtar bilen och jag försöker klä på mig vilket tar tid eftersom det känns som jag har ont hela tiden i princip. Hinner inte ens ner för trapporna innan nästa värk kommer.

Färden från Farsta och in till Södersjukhuset var olidlig trots att det bara tog 5-10 minuter. Att sitta fastspänd när man har ont är inte roligt. Väl framme släpper Micke av mig vid entren till förlossningen och åker iväg för att parkera bilen. Jag får en värk igen men lyckas till slut ringa på dörren och en sköterska kommer ner och öppnar. Vi kommer in och sköterskan går iväg för att skriva in oss och under tiden klättrar jag på väggarna i korridoren, vet inte vad jag ska göra när värkarna kommer och det började kännas som att jag verkligen inte orkade med att ha mer ont. Jag trodde ju i det här läget att jag var i början av värkarbetet och att jag hade en massa timmars plågor framför mig.
Klockan är nu 03:00.

Inne på SÖS - enda kortet taget innan Emil komVi fick komma in på ett rum och där vill de sätta på mig en grej runt magen för att mäta värkarna men jag kan inte sitta stilla på britsen, kan inte göra någonting alls utom att ha ont vid det laget. En värk kommer och det känns på ett helt annat sätt. Ett enormt tryck som tar hela min kropp i besättning. Jag säger något i stil med att "nu trycker det på" och får då byta om till en sjukhusrock och lägga mig på sängen. Nu vill de titta hur mycket jag har öppnat mig. Kanske var värkarbetet ganska långt framskridet ändå? "Ojdå jag ser huvudet" hör jag barnmorskan häpet utbrista vid min fotända. Det visar sig att jag är helt öppen och har krystvärkar!

Krystvärkarna är fruktansvärt kraftfulla och det går inte att sätta emot utan man trycker på utan att egentligen vilja det. Det känns nästan som någon annan än jag själv styr min kropp. Under krystvärkarna skrek jag i högan sky, det hjälpte liksom på något sätt, jag fick mera kraft på det sättet. Det var inget viljemässigt skrikande heller utan det bara kom. Detta tyckte Micke var fasansfullt har jag förstått i efterhand. Att bara stå där brevid och se på når man har så ont och inte kunna hjälpa. För mig så var det viktiga att han var där och höll mig i handen - han fanns där helt enkelt. Provade lustgas lite granna under de två första värkarna uppe på sängen men det var bara otäckt att andas i masken och gav nog ingen direkt effekt. Barnmorskan tyckte att det var lika bra att strunta i den eftersom jag hade krystvärkar och ända inte skulle ha så stor nytta av den.

Jag krystar på vet inte hur lång tid som passerar men efter ett tag börjar det svida och bränna i underlivet. Efter ett par värkar till säger barnmorskan att jag inte ska krysta utan hålla tills nästa värk och det var riktigt jobbigt. Det brände som eld men jag uthärdade på något sätt. Till slut slank han ut och det var en enorm lättnad. All smärta bara försvann och det första jag tänkte var "jag klarade det, jag överlevde" för det kändes verkligen som att det inte var fysiskt möjligt vid flera tillfällen. Bebisen får ligga på min mage och Micke konstaterar lyckligt att det är en liten pojke. Han är lite mörbultad men så otroligt fin. Jag tänker att han nog ser ut som en Emil. Kanske har jag blivit påverkad av Mickes prat under graviditeten för det känns så självklart att det är Emil som ligger där och kikar.

Micke klipper av navelsträngen och sedan visar de upp moderkakan med fosterhinnorna vilket Micke även tar kort på. Helt otroligt att våran lilla Emil har bott därinne i nio månader. Det ser ut som en mysig liten grotta.

Jag har gått sönder lite granna och blir sydd med några stygn under lokalbedövning. Sedan får vi in en bricka med smörgåsar, kaffe och varm choklad och blir lämnade med vår lilla gosse. Efter några timmar kommer de in och väger och mäter honom och det visar sig att han var 52 cm lång och vägde 3575 gram.

Nyfödd gosse

På det hela taget är jag mycket nöjd med min förlossning såhär fyra dagar i efterhand. Det gick fort (strax under sex timmar från första känningen tills att han var ute varav 53 minuter på förlossningen) och var lite chockartat men allt gick ju bra och jag gick inte sönder så mycket (vilket var det som jag var mest rädd för) trots det snabba förloppet. Sydde bara några enstaka stygn. Många av mina farhågor angående att föda barn besannades inte och jag tycker att vi blev mycket väl omhändertagna. Personalen på Södersjukhuset, både på förlossningen och på BB var jättebra!

Saker som jag i efterhand tycktes kändes skönt och inte riktigt hade förstått innan var dels att man faktiskt har pauser mellan varje värk då man inte har ont det minsta samt att smärtan försvinner så snart barnet är fött. Att föda barn för min del var en positiv upplevelse och nu är jag inte rädd för att föda barn igen i framtiden. Visst gör det ont men det är ju en kort och övergående smärta i det stora hela :-)